Släkten Knorring kan troligtvis härleda sitt ursprung till en viss Guntherus de Rusteberg som föddes omkring 1070 och levde i Eichsfeld i Harz i gränstrakterna mellan Thüringen och Nieder-Sachsen. Anfäderna i Eichsfeld var ministerialer underlydande biskopen i Mainz. Ministerialerna hörde till tjänstemannaståndet men blev efter hand, då de kunnat anskaffa egen jord, betraktade som fria och senare, efter ha fått ansvarsfulla poster såsom slottsfogdar, som uradel. Guntherus ättling i fjärde led Heinrich var den första som använde namnet Knorr år 1242 enligt bevarat dokument.

En senare Heinrich Knorr som 1441 blev förlänad godset Pelzen nära Goldingen i Kurland av Tyska ordens stormästare var förmodligen den som utvandrade från Eichsfeld till Kurland, föddes omkring 1405 och var Guntherus ättling i åttonde led.

Heinrichs ättling i fjärde led, Johann Knorr eller, senare, Knorring, föddes omkring 1525 och flyttade till Estland och Ösel där han verkade som regementskvartermästare vid de danska trupperna. Från och med honom är släktens härledning väl dokumenterad och från honom härstammar alla nu levande medlemmar av släkten von Knorring.

Johann Knorring blev 1566 av den danske kungen Frederik II förlänad byn Peddast på ön Mohn (Muhu). Det var första gången namnformen Knorring officiellt användes.

På godset Peddast bodde hans yngsta sonsons ättlingar till 1768; huvudmannagrenen eller hans nästäldsta sonsons ättlingar bodde då redan på andra gods i Estland och Livland. Efter första världskriget fortlever huvudmannagrenen i Finland.

Den introducerade ätten von Knorring i Finland och Sverige härstammar från Johanns sonson Frantz Knorring, född cirka 1600 i Ingermanland. Han var överste och kommendör för Östra Nylands infanteriregemente och senare kommendant i Narva.

Hans sonson Henrik Johan von Knorring, född 1683 i Ingermanland, räknas som den svensk-finska introducerade ätten von Knorrings förfader. Han blev 1741 överste och chef för Björneborgs regemente. Ätten har huvudsakligen bott i Finland.

Den ointroducerade ätten von Knorring i Sverige härstammar från Otto Wilhelm von Knorring, född 1681 i Estland, som efter slaget vid Poltava 1709 blev rysk krigsfånge. År 1722 blev han frigiven och vandrade hela vägen från Vologda tillbaka till Sverige. Otto Wilhelm var sonsons sonson till Johann Knorring på Peddast.

Tidigare fanns också två andra till släkten hörande, numera utdöda ätter i Sverige och Finland. Ätten Knorring blev introducerad år 1672 på Riddarhuset i Stockholm, men medlemmar av släktgrenen hade redan sedan 1584 varit i svensk tjänst. En ättemedlem, Georg eller Jöran Knorring blev 1641 förlänad byn Tervalampi i Vichtis i västra Nyland. Hans sonson Jöran Johan Knorring blev 1720 upphöjd till friherre von Knorring.

Ätten Knorring utdog troligen med sina i Ryssland försvunna ättemedlemmar under förra hälften av 1900-talet.

Den friherrliga ätten von Knorring utdog 1962 i Helsingfors.