Den genealogiska forskningen

Behovet av tillförlitliga genealogier har egentligen länge existerat men accentuerades i början av 1700-talet, då medlemmar av släkten von Knorring flyttade från Baltikum till Sverige. För att kunna ta ”säte och stämma” dvs. representera ätten på Riddarhuset och vid riksdagen behövdes en släktledning för introduktion på Riddarhuset. En introduktion skulle ge den tidens invandrare både ekonomiska och politiska fördelar i det nya landet. Emellertid var släkten von Knorrings stamtavlor summariska och otillräckliga och som uradel hade man inga adelsbrev att hänvisa till. Vid den tiden var det mycket svårt att försöka lösa problemet genom genealogisk forskning. Man förvanskade då en aning stamtavlorna för att kunna visa på en godtagbar släktledning. En del förvanskningar avslöjades medan andra godtogs som riktiga och efter detta var det inte lätt att reda ut den riktiga släktledningen.

I 1800-talets Baltikum berodde behovet av tillförlitliga stamtavlor på att de ryska myndigheterna ville begränsa användningen av barontiteln. De baltiska ridderskapen ansåg att medlemmarna av de gamla adelssläkterna hade en historisk rätt till barontiteln som var äldre än det ryska herraväldet i Baltikum.

De baltiska ridderskapen uppgjorde förteckningar över de adelssläkter som före den ryska erövringen varit matrikelförda vid lantdagarna i respektive land och då fått använda sig av barontiteln, fastän de inte kunde åberopa erhållna adelsbrev.

Den ryska senatens häroldsdepartement gjorde en framställning i saken till kejsar Nikolaj I som 1855 och 1862 genom ukaser stadfäste de gamla adelsätternas rätt till barontiteln. Ukaserna åtföljdes av anmärkningen att det emellertid inte var avsikten att upphöja någon av de ifrågavarande släkterna i en högre adelsvärdighet.

Med införandet av den nya ryska statsförfattningen år 1905 och russifieringen av Baltikum ställdes ånyo krav på att de baltiska adelssläkterna skulle dokumentera sin härstamning för att få bibehålla rätten till sina adelstitlar.

Ludwig von Knorring i Estland gav redan på 1890-talet i uppdrag åt den tyske genealogen Alois Polack att sammanställa ättartavlor för släkten von Knorring. Ludwigs kusin Pontus von Knorring gav vid samma tid historikerna Leonid Arbusow och Georg Lange liknande uppdrag.

Polack lyckades i sitt uppdrag att sammanställa ättartavlor vilka visade härstamningen för de baltiska släktgrenarna av släkten von Knorring så att dessa genom en kejserlig ukas 1907 och med ett tillägg 1913 fick behålla rätten till barontiteln inom det ryska riket.

Polacks ättartavlor var dock begränsade till sin omfattning och kunde inte heller förklara sambandet med de svenska och finska ättegrenarna på grund av de på 1700-talet förvanskade stamtavlorna.

Under första hälften av 1900-talet publicerade många genealoger ättartavlor över de baltiska adelssläkterna, bl.a. G. Elgenstierna (1928), O.M. von Stackelberg (1929), Nicolai von Essen (1935) och Tor Carpelan (1956) vilka dock alla var ofullständiga beträffande de Knorringska ätterna. Efter ett långt och idogt forskningsarbete lyckades emellertid riddarhusgenealogen vid Sveriges Riddarhus Pontus Möller dra de riktiga slutsatserna och kunde lägga pusselbitarna rörande Knorringarna på sina rätta platser.

Släktboken om ätterna Knorring består av fyra närapå fristående delar – inom samma pärmar – vilket har både logiska och historiska orsaker.

Boken är utgiven år 2000 av Genealogiska Samfundet i Finland, Släktföreningen von Knorring r.f. och Svenska släktföreningen von Knorring.

Bokens I del

Karl Johann Paulsen i Hamburg sammanställde en genealogi över de äldsta släktgrenarna ur tidigare publicerade källor. Källmaterialet var vid den tiden (1979-82) ytterst svåråtkomligt i det forna Östtyskland och det innehöll ofta bara sporadiskt förekommande omnämnanden av våra medeltida förfäder. Paulsen hade en ingående kännedom om den baltiska adelns genealogier och hans verk är betydligt fullständigare än det som dittills hade publicerats i baltiska handböcker. Paulsens verk utgör första delen i boken.

Bokens II del

Pontus Möller hade funnit kompletterande material till Paulsens ättartavlor och kunde därmed förklara deras tidigare oklara anknytningar till de svenska och finska ättegrenarna. Han inarbetade detta material i Paulsens ättartavlor som korrigeringar och tillägg. Ytterligare kompletterade han det tidigare publicerade materialet om de på Riddarhusen i Stockholm och Helsingsfors introducerade ättegrenarna vilka utgör bokens andra del.

Bokens III del

Pontus Möllers största insats och forskargärning ligger dock i hans kartläggning av de svenska ointroducerade ättegrenarna. Han har sammanställt ättartavlor över ett mycket rikt, tidigare nästan okänt genealogiskt material. Detta material utgavs i form av ett kompendium år 1996 för spridning inom släktgrenen i Sverige men har sedan dess ytterligare kompletterats och korrigerats och utgör bokens tredje del.

Bokens IV del

Knorring-heraldik

Den genealogiska forskningen om släkten Knorrings historia har till stor del kunnat stödja sig på släktens i århundraden envisa fasthållande vid och bruk av sitt speciella sköldemärke, troligen en stiliserad mortel med vinklade hänklar och utan stöt, som har varit i stort sett detsamma sedan 1100-talets sigill i Eichsfeld.

Gotthard von Knorring gav 1977 ut en studie om det Knorringska vapnets historia, Vårt släktvapen. Denna studie låg sedan som grund till den av honom initierade omröstningen bland släktmedlemmarna om en återgång till den ursprungliga odelade vapenformen sådan forskarna funnit den på sigill från tiderna i Eichsfeld och som äldre ättegrenar använt som vapen. Senare fördjupade Gotthard sina heraldiska forskningar och gav 1982 ut boken Knorring-heraldik avsedd som ett särtryck ur den tilltänkta släktboken. Detta särtryck, kompletterat med vissa illustrationer ur Vårt släktvapen, utgör bokens fjärde del.