De medeltida sigillen

De främsta påvisbara beläggen för att personer, som omnämnts i gamla urkunder från medeltiden, hade någon form av släktskap är deras bruk av sigillmärke som senare, då heraldiken erhöll mer utvecklade former och regler, av deras efterkommande började föras som vapen. Att använda sigillmärken var under
tidig medeltid något som främst förknippades med adelskap men under senare delen av 1300-talet blev det ett accepterat sätt att uttrycka samhörighet med sin släkt. Bruket av släktnamn hade ju vid denna tid inte ännu vunnit stadga. Högadeln var naturligtvis ett kapitel för sig.

Den äldsta genealogin över släkten Knorr i Eichsfeld som använde sig av det sigillmärke som ännu utgör sköldmärket i släkten von Knorrings vapen, uppgjordes redan 1701 av Theodor von Steinmetzen. Han var den förste som särskilde vår släkt Knorr från andra släkter med samma namn men med andra sigill- och sköldmärken.

Enligt en inom släkten Knorr i Eichsfeld bevarad släkttradition föreställde sköldmärket en ”Mörser” (mortel på tyska men senare också ordet för mörsare). Då Steinmetzen utarbetade sin genealogi över släkten Knorr blev han av en släktmedlem upplyst om att det var fråga om en mörsare; 1600-talet var ju en krigisk tid och man tyckte förmodligen att en mörsare var en mer ståndsmässig vapenfigur än en alldaglig mortel, i all synnerhet som man samtidigt lade sig till med prefixet von före namnet. Under barocktiden tänkte man inte på att Knorrarnas förfäder tog i bruk sitt sigillmärke vid en tidpunkt då varken krut eller mörsare användes. De kom först vid sekelskiftet 1400-1500.

Det kan tänkas att det var en mortel utan stöt som de första sigillmärkena symboliserade. I början av 1200-talet blev Sankt Lazarus-orden fördriven från Palestina. Lazariterna slog sig ned i Eichsfeld och grundade ett nytt kloster i Breitenbich, nära Sollstedt som var släkten Knorrs främsta gods. Nykomlingarna ägnade sig åt sjukvård och tillredde mediciner bl.a. i mortlar, vilka inte hade mycket med hushållsmortlar att göra. Vinklade hänklar förekom tidigare på gjutna metallkärl.

Namnet Knorr har inget samband med vapenbilden. Den populära men föga med verkligheten överensstämmande teorin om att släktnamnet och vapenbilden har ett direkt samband stämmer inte överens med äldre tiders vapenföring. Detta gäller särskilt alla äldre släkter från den tiden då heraldiken hade en social funktion och var en levande konstart. I endast några få fall kan man skönja ett samband mellan vapenbild och namn och i dessa fall vet man inte heller vilket som var äldre, namnet eller bilden. Under den tidiga medeltiden var det faktiskt vapnet som var släktsymbolen, släktnamnet lade man sig till med först senare.

Under 1200- och 1300-talen fanns i Eichsfeld även andra släkter som använde sig av samma sigillmärke som släktsymbol. Först i början av 1400-talet började släkten Knorr, Knorre (skrivsättet varierade) vara den enda som behållit morteln som sigillmärke och först vid denna tid började släktnamnet Knorr vara allmänt i släkten. Ännu i mitten av 1300-talet kunde två av tre bröder, på samma urkund, beteckna sig som Cnorre och en som de Odera, dvs från Uder med hemortens namn som ”släktnamn”.

Tyvärr har inte bevarats någon urkund med sigill som skulle visa sigillmärkets användning som ett fullt utvecklat vapen från senare delen av 1400-talet men från slutet 1500-talet finns (från Mühlhausen) ett sigill som visar detta. De enda egentliga skillnaderna mellan detta vapen och släktens vapen av i dag är att
vapenmärket då i Eichsfeld använts också som hjälmprydnad medan man i Baltikum och senare i Sverige använt sig av ett knippe påfågelsfjädrar. En annan skillnad är att mortelns hänklar förändrades till halvrunda på ett sekel, antagligen under påverkan av den förändrade tolkningen av vapenbilden från
mortel till mörsare.

Harald von Knorring från Sverige, medlem av Svenska släktföreningen von Knorring och den Svenska ointroducerade adeln utgav år 2011 sin studie av medeltida sigill tillhörande släkten, ”Sigillen från 1200-talets Rusteberg”. Sigillen fins bevarade i ett 20-tal olika arkiv och flertal museer i Tyskland. Dessa sigill är
daterade från 1297 till 1424, det sammanlagda antalet uppgår till 91 st. I denna studie kommer Harald von Knorring till slutsatsen att ”sköldemärket visar således ett typiskt och tidigt medeltida kvarnjärn”.

Vapenbeskrivning

Blasonering – Blått sköldemärke i gyllene fält, hjälm belagd med vulst av guld och blått, hjälmtäcke blått fodrat med guld och hjälmprydnad naturfärgade påfågelsfjädrar.

Detta vapen visar färgerna så som den äldsta kända vapenbeskrivningen betecknar dem. Belägg för tinkturkombinationen blått/guld finner vi i en bok utgiven 1701 av kanslirådet, vid kurfurstliga förvaltningen i Heiligenstadt, Theodor von Steinmetzen.

Sköldemärkets form och tinkturen på detta von Knorring vapen har genom interna beslut inom adliga ätten nr 138 i Finland och nr 1976 i Sverige antagits 1978. Detta beslut rekommenderar förandet av blå sköldfigur i hel guldsköld, och det ansluter sig till ett motsvarande beslut som fattats av medlemmarna av de baltiska ättegrenarna. Den på väggen i Helsingfors Riddarhus uppsatta vapenbilden för adliga ätten nr 138 ändrades år 1979. År 1980 har de ointroducerade Knorringarna i Sverige officiellt stannat för en blå sköldfigur i gyllene fält, vilket framgår ur Kalender över Ointroducerad Adels Förening årgång 1980.