Släktvapnet

Släktföreningen von Knorring r.f.

Släktföreningen von Knorring r.f. stiftades 1964 i Helsingfors som en sluten förening vars medlemmar bör vara födda med namnet von Knorring. Föreningens syfte är att närma släktmedlemmarna till varandra och att på olika sätt befrämja forskning om släkten och dess öden samt att förmedla resultaten till medlemmarna. 1976 grundades i Sverige Svenska släktföreningen von Knorring med liknande syfte men som en öppen förening som även godtar som medlemmar personer som är intresserade av föreningens syfte.

Föreningarnas resurser koncentrerades i många år på att åstadkomma en släkthistorik. Initiativtagaren till stiftandet av släktföreningarna och utvecklandet av släkthistoriken var baron Gotthard von Knorring (1907-1983) i Helsingfors. Han förde en omfattande korrespondens med arkiv, forskare och ättemedlemmar i flera länder, samlade ett digert material, anlitade forskare och sakkunniga och författade själv delen om Knorring-heraldiken. Sin dröm om en släktbok hann han inte se gå i uppfyllelse på grund av sin bortgång 1983. Först år 2000 kunde släktboken färdigställas efter ett mångårigt och digert samarbete mellan i projektet involverade personer.

Om släkten von Knorrings historia

Släkten Knorring kan troligtvis härleda sitt ursprung till en viss Guntherus de Rusteberg som föddes omkring 1070 och levde i Eichsfeld i Harz i gränstrakterna mellan Thüringen och Nieder-Sachsen. Anfäderna i Eichsfeld var ministerialer underlydande biskopen i Mainz. Ministerialerna hörde till tjänstemannaståndet men blev efter hand, då de kunnat anskaffa egen jord, betraktade som fria och senare, efter ha fått ansvarsfulla poster såsom slottsfogdar, som uradel. Guntherus ättling i fjärde led Heinrich var den första som använde namnet Knorr år 1242 enligt bevarat dokument.

En senare Heinrich Knorr som 1441 blev förlänad godset Pelzen nära Goldingen i Kurland av Tyska ordens stormästare var förmodligen den som utvandrade från Eichsfeld till Kurland, föddes omkring 1405 och var Guntherus ättling i åttonde led.

Heinrichs ättling i fjärde led, Johann Knorr eller, senare, Knorring, föddes omkring 1525 och flyttade till Estland och Ösel där han verkade som regementskvartermästare vid de danska trupperna. Från och med honom är släktens härledning väl dokumenterad och från honom härstammar alla nu levande medlemmar av släkten von Knorring.

Johann Knorring blev 1566 av den danske kungen Frederik II förlänad byn Peddast på ön Mohn (Muhu). Det var första gången namnformen Knorring officiellt användes.

På godset Peddast bodde hans yngsta sonsons ättlingar till 1768; huvudmannagrenen eller hans nästäldsta sonsons ättlingar bodde då redan på andra gods i Estland och Livland. Efter första världskriget fortlever huvudmannagrenen i Finland.

Den introducerade ätten von Knorring i Finland och Sverige härstammar från Johanns sonson Frantz Knorring, född cirka 1600 i Ingermanland. Han var överste och kommendör för Östra Nylands infanteriregemente och senare kommendant i Narva.

Hans sonson Henrik Johan von Knorring, född 1683 i Ingermanland, räknas som den svensk-finska introducerade ätten von Knorrings förfader. Han blev 1741 överste och chef för Björneborgs regemente. Ätten har huvudsakligen bott i Finland.

Den ointroducerade ätten von Knorring i Sverige härstammar från Otto Wilhelm von Knorring, född 1681 i Estland, som efter slaget vid Poltava 1709 blev rysk krigsfånge. År 1722 blev han frigiven och vandrade hela vägen från Vologda tillbaka till Sverige. Otto Wilhelm var sonsons sonson till Johann Knorring på Peddast.

Tidigare fanns också två andra till släkten hörande, numera utdöda ätter i Sverige och Finland. Ätten Knorring blev introducerad år 1672 på Riddarhuset i Stockholm, men medlemmar av släktgrenen hade redan sedan 1584 varit i svensk tjänst. En ättemedlem, Georg eller Jöran Knorring blev 1641 förlänad byn Tervalampi i Vichtis i västra Nyland. Hans sonson Jöran Johan Knorring blev 1720 upphöjd till friherre von Knorring.

Ätten Knorring utdog troligen med sina i Ryssland försvunna ättemedlemmar under förra hälften av 1900-talet.

Den friherrliga ätten von Knorring utdog 1962 i Helsingfors.

Om släktboken Ätterna Knorring

Den genealogiska forskningen

Behovet av tillförlitliga genealogier har egentligen länge existerat men accentuerades i början av 1700-talet, då medlemmar av släkten von Knorring flyttade från Baltikum till Sverige. För att kunna ta "säte och stämma" dvs. representera ätten på Riddarhuset och vid riksdagen behövdes en släktledning för introduktion på Riddarhuset. En introduktion skulle ge den tidens invandrare både ekonomiska och politiska fördelar i det nya landet. Emellertid var släkten von Knorrings stamtavlor summariska och otillräckliga och som uradel hade man inga adelsbrev att hänvisa till. Vid den tiden var det mycket svårt att försöka lösa problemet genom genealogisk forskning. Man förvanskade då en aning stamtavlorna för att kunna visa på en godtagbar släktledning. En del förvanskningar avslöjades medan andra godtogs som riktiga och efter detta var det inte lätt att reda ut den riktiga släktledningen.

I 1800-talets Baltikum berodde behovet av tillförlitliga stamtavlor på att de ryska myndigheterna ville begränsa användningen av barontiteln. De baltiska ridderskapen ansåg att medlemmarna av de gamla adelssläkterna hade en historisk rätt till barontiteln som var äldre än det ryska herraväldet i Baltikum.

De baltiska ridderskapen uppgjorde förteckningar över de adelssläkter som före den ryska erövringen varit matrikelförda vid lantdagarna i respektive land och då fått an­vända sig av barontiteln, fastän de inte kunde åberopa erhållna adelsbrev.

Den ryska senatens häroldsdepartement gjorde en framställning i saken till kejsar Nikolaj I som 1855 och 1862 genom ukaser stadfäste de gamla adelsätternas rätt till barontiteln. Ukaserna åtföljdes av anmärkningen att det emellertid inte var avsikten att upphöja någon av de ifrågavarande släkterna i en högre adelsvärdighet.

Med införandet av den nya ryska statsförfattningen år 1905 och russifieringen av Bal­tikum ställdes ånyo krav på att de baltiska adelssläkterna skulle dokumentera sin här­stamning för att få bibehålla rätten till sina adelstitlar.

Ludwig von Knorring i Estland gav redan på 1890-talet i uppdrag åt den tyske genealogen Alois Polack att sammanställa ättartavlor för släkten von Knorring. Lud­wigs kusin Pontus von Knorring gav vid samma tid his­torikerna Leonid Arbusow och Georg Lange liknande uppdrag.

Polack lyckades i sitt uppdrag att sammanställa ättartavlor vilka visade härstamningen för de baltiska släktgrenarna av släkten von Knorring så att dessa genom en kejserlig ukas 1907 och med ett tillägg 1913 fick behålla rätten till barontiteln inom det ryska riket.

Polacks ättartavlor var dock begränsade till sin omfattning och kunde inte heller för­klara sambandet med de svenska och finska ättegrenarna på grund av de på 1700-talet förvanskade stamtavlorna.

Under första hälften av 1900-talet publicerade många genealoger ättartavlor över de baltiska adelssläkterna, bl.a. G. Elgenstierna (1928), O.M. von Stackelberg (1929), Nicolai von Essen (1935) och Tor Carpelan (1956) vilka dock alla var ofullständiga beträffande de Knorringska ätterna. Efter ett långt och idogt forskningsarbete lycka­des emellertid riddarhusgenealogen vid Sveriges Riddar­hus Pontus Möller dra de riktiga slutsatserna och kunde lägga pusselbitarna rörande Knorringarna på sina rätta platser.

Släktboken om ätterna Knorring består av fyra närapå fristående delar – inom samma pärmar – vilket har både logiska och historiska orsaker.

Bokens I del

Karl Johann Paulsen i Hamburg sammanställde en genealogi över de äldsta släkt­grenarna ur tidigare publicerade källor. Källmaterialet var vid den tiden (1979-82) ytterst svåråtkomligt i det forna Östtyskland och det innehöll ofta bara sporadiskt före­kommande omnämnanden av våra medeltida förfäder. Paulsen hade en ingående känne­dom om den baltiska adelns genealogier och hans verk är betydligt fullständigare än det som dittills hade publicerats i baltiska handböcker. Paulsens verk utgör första delen i boken.

Bokens II del

Pontus Möller hade funnit kompletterande material till Paulsens ättartavlor och kun­de därmed förklara deras tidigare oklara anknytningar till de svenska och finska ätte­grenarna. Han inarbetade detta material i Paulsens ättartavlor som korrigeringar och tillägg. Ytterligare kompletterade han det tidigare publicerade materialet om de på Riddarhusen i Stockholm och Helsingsfors introducerade ättegrenarna vilka utgör bo­kens andra del.

Bokens III del

Pontus Möllers största insats och forskargärning ligger dock i hans kartläggning av de svenska ointroducerade ättegrenarna. Han har sammanställt ättartavlor över ett mycket rikt, tidigare nästan okänt genealogiskt material. Detta material utgavs i form av ett kompendium år 1996 för spridning inom släktgrenen i Sverige men har sedan dess ytterligare kompletterats och korrigerats och utgör bokens tredje del.

Bokens IV del

Knorring-heraldik

Den genealogiska forskningen om släkten Knorrings historia har till stor del kunnat stödja sig på släktens i århundraden envisa fasthållande vid och bruk av sitt speciella sköldemärke, troligen en stiliserad mortel med vinklade hänklar och utan stöt, som har varit i stort sett detsamma sedan 1100-talets sigill i Eichsfeld.

Gotthard von Knorring gav 1977 ut en studie om det Knorringska vapnets historia, Vårt släktvapen. Denna studie låg sedan som grund till den av honom initierade omröst­ningen bland släktmedlemmarna om en återgång till den ursprungliga odelade vapen­formen sådan forskarna funnit den på sigill från tiderna i Eichsfeld och som äldre ätte­grenar använt som vapen. Senare fördjupade Gotthard sina heraldiska forskningar och gav 1982 ut boken Knorring-heraldik avsedd som ett särtryck ur den tilltänkta släkt­boken. Detta särtryck, kompletterat med vissa illustrationer ur Vårt släktvapen, utgör bokens fjärde del.

Släktvapnet

De främsta påvisbara beläggen för att personer, som omnämnts i gamla urkunder från medeltiden, hade någon form av släktskap är deras bruk av sigillmärke som senare, då heraldiken erhöll mer utvecklade former och regler, av deras efterkommande började föras som vapen. Att använda sigillmärken var under tidig medeltid något som främst förknippades med adelskap men under senare delen av 1300-talet blev det ett accepterat sätt att uttrycka samhörighet med sin släkt. Bruket av släktnamn hade ju vid denna tid inte ännu vunnit stadga. Högadeln var naturligtvis ett kapitel för sig.

Den äldsta genealogin över släkten Knorr i Eichsfeld som använde sig av det sigill­märke som ännu utgör sköldmärket i släkten von Knorrings vapen, uppgjordes redan 1701 av Theodor von Steinmetzen. Han var den förste som särskilde vår släkt Knorr från andra släkter med samma namn men med andra sigill- och sköldmärken.

Enligt en inom släkten Knorr i Eichsfeld bevarad släkttradition föreställde sköldmär­ket en "Mörser" (mortel på tyska men senare också ordet för mörsare). Då Steinmetzen utarbetade sin genealogi över släkten Knorr blev han av en släktmedlem upplyst om att det var fråga om en mörsare; 1600-talet var ju en krigisk tid och man tyckte förmodli­gen att en mörsare var en mer ståndsmässig vapenfigur än en alldaglig mortel, i all syn­nerhet som man samtidigt lade sig till med prefixet von före namnet. Under barocktiden tänkte man in på att Knorrarnas förfäder tog i bruk sitt sigillmärke vid en tidpunkt då varken krut eller mörsare användes. De kom först vid sekelskiftet 1400-1500.

Det var nog tämligen troligt en mortel utan stöt som de första sigillmärkena symboli­serade. I början av 1200-talet blev Sankt Lazarus-orden fördriven från Palestina. Lazariterna slog sig ned i Eichsfeld och grundade ett nytt kloster i Breitenbich, nära Sollstedt som var släkten Knorrs främsta gods. Nykomlingarna ägnade sig åt sjukvård och tillredde mediciner bl.a. i mortlar, vilka inte hade mycket med hushållsmortlar att göra. Vinklade hänklar förekom tidigare på gjutna metallkärl.

Namnet Knorr har inget samband med vapenbilden. Den populära men föga med verkligheten överensstämmande teorin om att släktnamnet och vapenbilden har ett direkt samband stämmer inte överens med äldre tiders vapenföring. Detta gäller särskilt alla äldre släkter från den tiden då heraldiken hade en social funktion och var en levande konstart. I endast några få fall kan man skönja ett samband mellan vapenbild och namn och i dessa fall vet man inte heller vilket som var äldre, namnet eller bilden. Under den tidiga medeltiden var det faktiskt vapnet som var släktsymbolen, släktnamnet lade man sig till med först senare.

Under 1200- och 1300-talen fanns i Eichsfeld även andra släkter som använde sig av samma sigillmärke som släktsymbol. Först i början av 1400-talet började släkten Knorr, Knorre (skrivsättet varierade) vara den enda som behållit morteln som sigillmärke och först vid denna tid började släktnamnet Knorr vara allmänt i släkten. Ännu under senare delen av 1300-talet kunde av tre bröder, på samma urkund, två beteckna sig som Cnorre och en som de Odera, dvs från Uder med hemortens namn som "släktnamn".

Tyvärr har inte bevarats någon urkund med sigill som skulle visa sigillmärkets an­vändning som ett fullt utvecklat vapen från senare delen av 1400-talet men från slutet 1500-talet finns (från Mühlhausen) ett sigill som visar detta. De enda egentliga skillna­derna mellan detta vapen och släktens vapen av i dag är att vapenmärket då i Eichsfeld använts också som hjälmprydnad medan man i Baltikum och senare i Sverige använt sig av ett knippe påfågelsfjädrar. En annan skillnad är att mortelns hänklar förändrades till halvrunda på ett sekel, antagligen under påverkan av den förändrade tolkningen av vapenbilden från mortel till mörsare.